camifrankie

jag har missat så mycket som händer hemma. jag kanske tänker mer på de än de som är där hemma. men man märker verkligen allt man missar när man aldrig kan komma. bara den senaste veckan så har jag missat en av mina närmaste vänners födelsedagsfest, min lillasysters öppethus på skolan, min storasysters examensfest och mer. jag kommer att missa mina småsyskons skolavslutningar och allt annat som händer där hemma. jag missade mors dag och min polares 20års fest.

dahl ställer sig upp, säger att han hatar det här stället och går ut ur rummet. alla har börjat ledsna. är inte bara jag som längtar hem. saknar allt och alla som finns där hemma. idag är det 12 dagar till muck och alla känner av det. vi tröttnar på varandra, på befälen, på kläderna, stället, allt! haha. samtidigt som vi alla älskar det och kommer sakna det en massa. men så är det väl med allt.

jag har alltid haft det riktigt lätt i livet. det är först nu verkligheten har kommit ifatt mig. jag har aldrig riktigt behövt plugga för att få bra betyg i skolan, jag har aldrig haft riktiga problem med pengar eller att få en massa vänner. allt har helt enkelt flytit på. jag har heller aldrig känt något problem med att få jobb, om jag nu skulle vilja ha ett. inte lägenhet heller. pojkvänner har alltid också dykit upp av sig själva, den ena efter den andra. men nu händer allt på en gång. jag vet inte hur jag ska få tag i en lägenhet i uppsala, inte ett jobb heller. det verkar just nu nästan omöjligt, och jag kommer att få jobba för att få det. högskoleprovet tränade jag i stort sett inte alls till, eftersom jag förlitade mig på att det skulle gå bra ändå, som det alltid gör. det var hur svårt som helst och gick inte bra alls. var inte ett dugg förberedd på det. pengarna slutar rulla in och jag måste lära mig att hantera dom. livet flyter inte på lika bra längre. jag växer upp och är inget barn längre. jag märker det nu, och det skrämmer mig lite grann. livet är inte alls så lätt som jag trodde att det skulle vara.