camifrankie

det är så många männiksor jag saknar. det känns som att dom glider ur fingrarna på mig. fortsätter sina liv utan mig. men vad har de för val? jag är ju inte där.. jag har varit kluven vad gäller att skaffa mig en pojkvän. ibland vill jag så gärna ha någon, medans annars jag så gärna vill vara helt självständig. kan vara skönt att vara ensam. dessutom har jag stängt mig en del. jag känner mig för kräsen och osäker. för tillfället känns det väldigt osannolikt att jag ska kunna känna riktig kärlek igen, men de kommer väl kanske. jag har iaf bestämt mig för att inte rusa in i något. vill inte ha någon bara för att ha. måste vara på riktigt. är lite orolig över mig själv, vilka val jag kommer att göra. att jag är så osäker på mig själv gör inte saken bättre heller. ni vet att det finns olika typer av människor. de som "tröstäter" och de som äter betydligt mer sällan och mindre. sådana som typ bara plockar runt i sin mat. jag är dess värre det första alternativet. att äta har aldrig varit något problem för mig, vilket man nu egentligen kanske ska tacka för med tanke på allt som händer min älskade lillebror. men ja, det visar sig ändå inte vara så kul, och de känns som att man kan glömma att känna sig stolt till beach 2011. kanske ska satsa på 2012 istället, eller några år efter det.

säkert gör ni som jag ibland och undrar hur folk runt omkring en skulle reagera om man dog, drog eller försvann. skulle de bli ledsna och så av själva grejen, eller skulle man verkligen lämna ett tomrum hos dem? det är nog en fråga som man aldrig kommer att få svar på.

jag tänker på min pappa hela tiden. härom dagen tänkte jag för första gången någonsin hur mitt liv hade varit om han aldrig hade funnits. jag menar, om min far hade varit dennis, mina småsyskons pappa. han jag växt upp med. om han var min pappa, då hade mitt liv varit så mindre komplicerat. hade jag varit en gladare tjej med mindre bagage och vikter i ryggsäcken? det kommer jag aldrig att få veta. jag vet dock att jag aldrig hade haft alexander, och alla andra släktingar på pappas sida. och de är verkligen så otroliga allihopa. coola och schysta, lika mig på alla olika vis. jag känner igen mig själv hos dom. är det för att vi alla mist honom? eller är det bara för att vi alla är en del av honom? en sak är säker, som säkert alla vet, och det är att man formas av precis allt som händer. alla personer man träffar, de man säger, hör och ser. platser, tv, spel, allt! allt påverkar oss och formar oss till de vi är, de vi kommer att vara. jag tror på att människor kan förändras. jag tror att vi förändras lite varje dag. om det är till något bättre kan jag inte svara på. det måste bero på vad som händer, och vilka vi redan är. jag har lärt mig att alla ser olika på saker som händer. även om samma sak kan hända flera personer, så kan alla se det på olika sätt. vissa kanske blir glada medans andra blir rädda, nervösa, arga, förväntansfulla, eller något annat. det är rätt fascinerande. jag vet att jag är den som mest ser skeptiskt på saker. ser hinder och får mest upp frågor i mitt huvud. kan inte riktigt slappna av och bara ta allt "lugnt". liksom simpelt och roligt. det är inte den jag är. och då undrar jag vad det var som fick mig sådan. för det känns som att det måste ha varit någon händelse eller person som fått mig så. kanske ligger en del i mina gener, kanske är det en rad av massa olika upplevelser som lett fram till mina dagens bekymmer. jag skulle vilja vara en gladare person, och eftersom jag tror att folk kan ändras så hoppas jag innerligt att jag kan ändra mig. se mer positivt på saker. bli lycklig på riktigt. känna mindre stress och ansvar. känna mindre att alla människor är dumma i huvudet vore också skönt ^^ okej, lite överdrivet där. tror jag (; problemet är bara att jag inte har någon aning om hur det ska gå till. jag tror att första steget är ett erkännande. jag måste erkänna att det är jag själv som är ansvarig hur jag ser på saker, hur jag känner. att det inte är andras fel att jag är irriterad. det är inte lätt, men jag försöker.

okej, nu får det räcka med tråkigheter ^^ två av mina vänner ska ha barn, min familj är fantastisk och jag muckar från lumpen om två veckor. livet borde vara toppen, eller hur?

något jag ville komma fram till var iaf att jag tänker på min pappa hela tiden. har tänkt på honom i stort sett varje dag sedan han lämnade oss. och medan jag blir äldre får jag också veta mer om honom. för ett tag sedan fick jag till exempel veta att han sökte vårdnaden om mig och min syster. det känns overkligt och ibland undrar jag om det verkligen var jag, mitt liv. det känns verkligen som att jag har och har haft så många olika liv, och jag har svårt att bestämma mig för vilket liv jag vill leva. frågan är vad all denna information om honom ger mig. kommer jag honom närmare, eller blir det bara mer verkligt hur långt han är ifrån mig?. jag vet inte. känns som allt på samma gång. så mycket känslor som jag inte vet vad jag ska göra med. och jag antar att jag låter min frustration gå ut över alla andra. vet att det inte är okej, men ser heller inget sätt ur situationen för tillfället.

anyways.. funderar på att tågluffa i sommar, det vore nice! vore dock egentligen ännu mer nice att prova att göra ingenting för en gångs skull. inte resa, inte hitta på saker. försöka att bara leva och slappna av ett tag. men det är såklart inte möjligt. för let's face it, det är faktiskt mig vi pratar om här.

är fortfarande orolig över alex. mer över hur han mår, om han är glad och lycklig, än hans sjukdom. vet att de båda hänger ihop rätt starkt. men jag känner att jag vill ha hans lycka mer än allt just nu. han verkar så olycklig och jag vet inte vad jag ska göra. jag kan inte vara där hela tiden och det gör ont i mig. samtidigt som jag har mina andra syskon att tänka på också. allt ger mig huvudvärk, samtidigt som jag är oerhört lycklig att jag har dom alla. jag trodde förut att vår familj var ämnad för olycka. att det snart inte kunde hända oss mycket mer hemskt. men det känns samtidigt som att det måste hända oss sådana hemska saker som sjukdomar, avstånd och död, eftersom vi annars skulle vara lyckligare än det är möjligt. bara en tanke.

ne usch, nu gör jag väl hela världen deprimerad med mina negativa tankar ^^ vet dock inte vad jag ska göra. bloggen är ett bra redskap för att få tiden att flyta som strömmen utanför fredriksro. gah, var jag tvungen att tänka så. nu tänker jag på min bil som står där. min avställda bil med däck som behöver pumpas, en trasig ruta, stulen stereo och nya vinterdäck som inte går att hitta. just typiskt. måste även läggas ut på blocket. antar att de får bli av om två veckor när jag är klar här.

måste även fixa mina cyklar. är galet taggad på att cykla i sommar. jag har två cyklar som jag hämtade vid vårt gamla hus sist jag var hemma. alltså huset vid namn fredriksro. ena hade ett lås som jag inte kan komma ihåg att jag använt mig av, och därför inte har någon aning om vart jag kan hitta nyckeln. den andra har jag nyckel till, men den har såklart punka på däcken. och när ska jag fixa det? jag antar när jag kommer hem från lumpen om två veckor. måste även hitta nycklarna till min bil. annars kan det bli jobbigt när man ska försöka sälja den ^^

är det någon som kan spara pengar så är det inte jag! helt klart. tänker gå in och kolla mitt konto bara för det. antagligen föra över lite cash från mitt sparkonto till uttagskonto...