camifrankie

jag klagar inte på mitt liv nu. jag har det bra, vi har klarat oss fint. vi fick en bra uppväxt. en sak som saknades bara, och det var du. brukade gråta mig själv till sömns mot slutet. gör det fortfarande ibland när jag tänker på dig. och på farmor. hon tog hand om oss när du försvann. tog med oss till disneyland i frankrike. de som du ville göra men aldrig fick chansen till att göra. jag har fått höra många saker om dig genom åren. i stort sett bara bra saker. jag vet att det brukar vara så när någon dör, att man bara kommer ihåg de bra sakerna. men jag tvivlar inte på att du var en bra man, att du var en bra far. börjar bli jobbigt nu. får ont i halsen och undrar vart allt papper är när man behöver det.

min pappa brukade kalla mig millisano när jag var liten. vet inte om jag gillade då men har svårt att släppa det nu. håller hårt i allt jag kommer ihåg.. jag vet att vi fick tandborstar i våra påskägg tillsammans med godiset. var nog en grej som skulle göra det hela lite roligt och för att vi skulle komma ihåg att borsta tänderna efter vi ätit allt godis. kommer också ihåg att han brukade bre smör på ostskivor och ta med när vi skulle ha picknick eller så. konstigt men antar att det var gott. har aldrig gjort det själv. aldrig utan honom. han brukade även köpa några rosa tabletter. inte tuggummin precis men som tuttifrutti typ. på påse. kommer inte ihåg vad de heter men brukar kolla efter dem i affärerna. har dock inte sett dom..

jag minns att han brukade vissla i bilen när han hämtat mig och min syster från dagis/skola. han var bra på att vissla. han kunde typ göra melodier som pippi. jag gillade dom stunderna i bilen på väg hem till huddinge. vi brukade stanna vid ett ställe där han köpte blommor till agneta, och klubbor till oss. inga vanliga klubbor utan sådana där stora, rektangulära. sedan var det ett gult hus efter macken på vägen hem med en gul parabol med en smilgubbe på. vi kollade alltid efter den när vi åkte förbi..

när jag kom hem i min onepiece ikväll sade min mamma att hon hade haft en sådan när hon träffade honom. att han hade tyckt den var jätteful, men mysig. jag förstår honom, dom är inte skitsnygga direkt. men mysiga. det var en gång i villan i huddinge då jag ritade honom en teckning. han kom in på mitt rum och jag frågade vad hans favoritfärg var. han sade att det var blå och jag frågade om det var ljus eller mörk. han sade att det var mörk och jag målade därför med en mörkblå krita. sedan dess har min favoritfärg alltid varit mörkblå. kommer även alltid att vara.

är mer jag kommer ihåg, men inte mycket. har inte mycket minnen alls. det var en gång mina äldre syskon retades med mig, skrämde upp mig och sade att världen skulle gå under. jag sprang till honom och frågade om det inte var sant. hoppades på ett svar som "nej det kommer aldrig hända" men han sade att det kanske kommer hända. men inte på flera tusen år i så fall, och att jag inte skulle finnas då iaf. jag var väldigt rädd för döden när jag var liten. brukade ligga uppe nätter och gråta för mig själv, eftersom jag visste att jag en dag skulle dö, såsom han var på väg att göra och sedan också gjorde. jag är inte lika rädd för döden nu som jag var då. för nu vet jag att om jag dör så kommer jag till honom, och hur kan då allt inte vara okej?

jag vet att hans favorit var rosa pantern. därför den är tatuerad på min fot. min fot som jag måste fått från honom. mamma har inte sådana där vrickade tår (; är glad för allt jag får från honom. enligt alla var han så bra. jag tvivlar inte, men skulle vilja få chansen att skaffa mig egen uppfattning. man förstår aldrig hur mycket man vill umgås med en person, hur mycket man vill veta om den, innan det är för sent. fast vi vet detta, lär vi oss ändå aldrig. vi fortsätter ta varandra för givet. hur kan det vara så?.

jag vet inte vad han hade för smak för musik, mat eller filmer. eller vad han skulle tycka om den person jag är idag. det är en massa jag inte vet som jag önskar att jag visste. något av det jag är mest ledsen och arg över är att han aldrig gav oss ett riktigt hej då. jag var ett barn och förstod inte. men han gjorde det, han visste vad som väntade och hur lite tid vi hade. att vi skulle bli lämnade kvar utan honom. fortsätta våra liv. att han skulle missa vår uppväxt och alla stora upplevelser i våra liv. att han aldrig skulle kunna finnas där för oss, stötta oss och berätta om världen och hur vi ska handskas med den. varför lämnade han då ingenting efter sig som kunde hjälpa oss på traven? som ett brev eller vad som helst. varför fick vi inte hälsa på honom på sjukhuset? få så mycket tid tillsammans det bara var möjligt. varför sade han aldrig hej då?

hans namn var Michael Thomas Folke Brundin och han var min pappa.

vi har en tradition på min fars sida att alla söner ska heta sin fars och farfars namn i mellannamn. jag tänker hålla vid det, och min son kommer att heta Michael i mellannamn, efter dig <3

jag har varit arg på mig själv så länge, hatat mig själv för hur jag handlade då. men sanningen är att jag bara var ett barn. hur mycket jag än var tvungen att växa upp tidigt, så var vi bara barn. och jag tror att jag för första gången förlåter mig själv för det. önskar dock allt var annorlunda..

jag känner dig inte, och du känner inte mig, men jag älskar dig