camifrankie

en del är riktiga känslomänniskor och agerar utåt på allt de känner, medan andra håller det mesta inne och visar ytterst lite av alla känslor de har. jag tror det är viktigt att komma ihåg o tänka på det. det jobbiga för mig med känslomänniskor är att det inte går att säga saker i förtroende till dom. det funkar bra så länge man är på varandras goda sida, men så fort man ger anledning till känslomänniskan att vara irriterad, ledsen eller arg på en så läcker allt ut som man en gång sagt och trott ska hållas hemligt. nu kommer man ju då igen till dilemmat att man faktiskt ska ha varit helt ärlig från första början, för då hade inget behövt läckas ut. jag antar att känslomänniskorna är bättre med att förmedla allt de känner, och därför inte riktigt ha de där problemen.

jag tror att när man skvallrar på någon annans misstag, så är det viktigt att göra det av rätt anledning. inte för att i studens hetta hämnas utan i sådana fall göra det eftersom det är rätt sak att göra. allt man gör och säger är oftast okej, så länge man har goda avsikter.

det positiva med misstag är att man får möjligheten att förstå att man inte ska göra om dom. det räcker inte att höra det från någon annan att det är fel, utan att själv få konsekvenser av sina handlingar. det sätter ärr som gör att man kommer ihåg varför det är fel och ständigt påminner en att inte göra om dem. lika är det att ha fel på en fråga, eller bara diskutera något, det är hur bra som helst för att komma ihåg. annars flyter det bara förbi.

jag tror starkt på att bara låta sig skrämmas, och för ett tag vänta sig det värsta straffet, gör att man aldrig skulle göra om samma sak. jag skulle iaf vilja tro det. och därför också våga hoppas på att det är så detta kommer att sluta.

dags att resa sig upp..

jess håller på att söka jobb här i området. är ett i sumpan som jag verkligen hoppas att hon får. surt annars att ha pluggat till ekonom i 4 år och sen inte få jobb. fast hon har iaf en 4årig högskoleutbildning. vad har jag? två små kurser jag gjorde på universitetet i uppsala mellan lumpen o jobbet här på ledr. hade tre extrajobb samtidigt också i för sig så har ju inte legat hemma iaf. men ändå. vad gör jag om jag inte ska jobba här? jag har absolut ingen aning. då paniken börjar leta sig fram o påminna en om att man faktiskt inte har en utbildning. förutom elektriker då men det mesta av det har hunnit blivit ersatt av annat trams i minnet o det var jag aldrig säker på att jag ville hålla på med. men men, det löser sig. jag har som back up plan att om jag någonsin skulle bli utan jobb, så tar jag ett års visum i australien och lever där ett år medan jag klurar ut vad jag ska göra när jag kommer hem. bra plan va? (;