jag har varit osäker om dig ett tag nu. inte vetat vad jag vill med oss. vad jag vill att vi ska vara, vad du är för mig. vi har träffats så lite att jag inte fått chansen. men efter igår är jag nu helt säker. sanningen är att jag har växt ifrån dig. jag är inte den jag en gång var. då vi var som bäst. jag märker att du är den samma, om inte mer lost och knasig. du är söt, rolig och knäppare än någon annan jag känner! jag är inte en liten flicka längre, som bara vill ha roligt och vill vara galen. jag förstår mer om ansvar och hur man bör bete sig, vad som är rätt och vad som är fel. du har lång väg att gå och mycket att jobba på. jag tror även att om vi skulle ge oss en chans, så skulle även du märka att vår tid är förbi, även om vad du tror nu är annorlunda. vi kommer inte att hitta tillbaka dit, till oss. du är min vän och jag älskar dig, massor. du är en del av den jag var och den jag har blivit. men mer än så blir det inte för oss. jag vet det nu, helt säkert. jag är ledsen, men jag är inte längre där du är, och jag hoppas att du är okej med det. att du vill fortsätta att vara min vän. det vi hade finns inte kvar och vi har växt ifrån varandra. jag kommer aldrig glömma vår tid tillsammans, för den var verkligen bra. men lika mycket som den var bra, är den nu också över. har varit väldigt länge. nu ska jag bara hitta styrkan och modet att säga detta direkt till dig, inte bara skriva ner det här. jag måste sluta undvika obekväma samtal. jag brukar alltid säga vad jag känner och tycker, men inte när jag tror att personen jag säger det till kan bli sårad. måste komma över det. dags att samla mod