camifrankie

min pappas fru, min bonusmamma, har skrivit en bok. jag fick den av henne idag och har redan läst ut den. grät mig igenom varje sida. det är en speciell bok om tiden då min lillebror hade anorexia.

ibland glömmer man vad som är stort och vad som är litet. hur man ska se på saker och vad som faktiskt spelar roll. det är lätt att glömma hur man ska och borde känna. det är lätt att stänga av och förtränga.

oftast fokuserar vi på allt som är dåligt. vad vi inte orkar och allt hemskt som hänt oss. men som sagt många gånger förr så är det möjligheterna och utmaningarna vi måste se , inte bara problem och allt negativt.

det är lätt att tycka synd om sig själv, och det mesta här i livet handlar ju om att man själv ska bli hörd, bli bekräftad. man vill veta att man finns och är älskad, önskvärd.

minnen är ungefär som rykten. man ser eller hör något, har en upplevelse. sedan påminner man sig själv genom att tänka på kanske just den händelsen. men den blir hela tiden mer och mer luddig. som när ett rykte ändras från öra till öra så kan ett minne ändras från tanke till tanke. man börjar undra hur det egentligen var. förstod man verkligen och uppfattade saker rätt, fast man kanske var så liten?

eftersom vi blir dom vi är från det vi är med om så kan det vara bra att komma ihåg saker som händer oss. det som spelar roll. har en avgörande betydelse för vårt framtida agerande och tycke för saker. jag gillar att skriva allt jag tänker på. jag förväntar mig aldrig att någon ska läsa det, förutom jag själv eller kanske senare mina barn. det är inte viktigt att hålla kvar i saker från förr, men det kan vara bra att veta vad som har lett oss dit vi är, och vad vi har lärt oss på vägen. precis som gamla sjukdomar så måste man veta allt om de gamla, för att kunna fortsätta framåt och bota nya på rätt sätt.

min pappa är en stor anledning till att jag skriver mycket. och min hjärna som går på högvarv dygnet runt. men pappa var sjuk i flera år. i ungefär tre år så visste han att han skulle försvinna. försvinna för alltid. han visste inte att han skulle klara sig så pass länge ändå, med den tid han fick, det visste ingen. men han visste att han hade lite tid kvar. jag var ju så liten och mina minnen är antingen förvrängda, förträngda eller bortglömda. eller bara just det att jag var så liten att jag inte förstod. jag uppfattade allt på mitt sätt.

samtidigt hade jag en storasyster att ta hand om, eftersom ja, det var omvända roller där. och samtidigt hade jag en mamma som hade gått in i väggen och mest låg och sov hela dagarna. samtidigt som vi flyttade långt ifrån vi hade kommit. vi lämnade pappa och lillebror och alla andra bakom oss. samtidigt som mamma hade massa lån och bad oss hjälpa henne att gömma alla våra saker på vinden, så att kronofogden inte skulle ta våra saker. vi fick inte äga något. varför inte? vad visste jag då. så liten som jag faktiskt egentligen var. växa upp fort fick jag göra dock. lära mig att ta hand om mig själv och andra. ungefär då mamma börjat bli bättre, jag slutat hamna i slagsmål i nya skolan i denna lilla by vi hamnat i, då jag tror att allt kanske kan bli okej. då inte fler kan försvinna från mig. ja, då försvinner fler.

det är ett minne som inte förts ryktesväg genom tankar och förvrängts. jag kom hem från skolan, runt 10 år var jag då. jag hade köpt en blå kudde med tigern från nalle puh på, nöjd och glad kom jag hem på cykeln. på gården möter jag min bonuspappa, han som min mamma träffade när jag var så liten och som har fått varit som min riktiga pappa, då min inte fanns till hands nå mer. jag hälsar glatt medan han inte hälsar alls. han är ledsen och arg och drar iväg med bilen. jag ledsen lämnad liten tjej undrar vad jag gjort för fel. springer upp för trappan, in till lägenheten i vardagsrummet där mamma och storasyster sitter och gråter båda två. mamma har hittat en ny. mamma har skickat iväg min andra, enda pappa jag hade kvar. jag skrek, frågade vad hon gjort, sedan stormade ut jag med. försvann tillbaka till skolan på min cykel. kudden hade jag med mig hela tiden. gav bort den till en vän. mina småsyskon försvann med honom, och så var det bara jag, mamma och storasyster. till slut hade jag min bonusmamma och lillebror kvar i sthlm, och min lillasyster, andra lillebror och bonuspappa i uppsala.

saker slutade spela roll. jag vägrade låta dom komma in till mig på min födelsedag. presenterna fick de lämna på köksbordet så fick jag öppna de själv på morgonen innan skolan. en födelsedag sov jag hos en vän. vaknade upp hos henne istället. kanske var 11 eller så då. kan inte komma ihåg senast någon kom in till mig på morgonen och sjöng för mig på min födelsedag. men det är ju så jag vill ha det. eller ville ha det. nu vet jag inte längre. julafton började bli en pina. det var ju bara vi. varför var vi så få? jag förstod aldrig varför vi inte kunde vara samlade hela släkten. mamma ville inte åka bort och vi bodde ju så långt bort från alla nu, så ingen hade väl tid att ta sig till oss. jag och syrran var hemma så länge vi var tvungna på julafton, sen drog vi ut. när vi var lite äldre, inte gamla nog, så festade vi på julaftonskvällen. har varit en tradition i många år nu.

farmor tog hand om oss efter att pappa försvann. tog oss till disneyland i paris, för det hade pappa sagt att han ville göra. hon var så go mot oss vår farmor. sen försvann hon också. i samma fast annan sjukdom som pappa. cancer. är det min tur snart kanske? mormor dog runt förra julen. ännu en anledning att hata julen. cancern hälsade på ännu en gång. den är nog inte klar än heller.

i år har jag fått julkänsla och julglädje. jag vet inte vart ifrån eller hur den kom. men jag kollar på julkalendern igen, vilket jag inte har gjort på väldans massa år. jag äter chokladkalendern, en varje dag. fick jag en av mamma förr så åt jag alla första dagen. sket i allt. jag har julpyntat och tänt adventsljus. till och med köpt ljus och klippt ut en stjärna till julgranen. kanske är det för att jag inte måste vara hemma på julafton i år. i år ska jag jobba på julafton. vara med dom på jobbet. för det är där jag känner mig som mest hemma, inte på jobbet, utan absolut ingenstans. som dvärgarna i hobbit har jag hela tiden varit ledsen över att jag inte vetat vart jag hör hemma. men tror nu att jag bara hör hemma precis överallt och ingenstans.

 

jag skulle på julbord med familjen i uppsala i år. jag hade bokat bord och allt. kanske skulle detta bli en bra jul. men imorrn måste jag ringa och avboka eftersom min lillasysters pojkväns pappa har begått självmord och hans begravning är samma dag som julbordet. döden förföljer vår jul..

jag är inte mycket för hemlisar. jag anser att hemligheter bara skapar tvister och bråk. och framför allt mer hemligheter. jag har blivit kallad skvallerbytta och någon som inte går att lite på. jag antar att jag har svårt ibland att förstå varför saker ska hållas hemligt. överraskningar, som man kommer att få veta sen, och dessutom bli glad över, det kan hållas hemligt. en stund. sen att man inte säger allt är en annan sak. klart man inte behöver dela med sig av allt till alla. verkligen inte. men att bli sur och arg på någon för att ha sagt som det är. sanningen och något man tänkt på, lägg av. enklaste vägen kan ju vara att inte säga något till mig, eller så kanske bara säga att jag inte ska säga det till någon. det funkar, jag är inte dum i huvudet precis. men ja, jag delar med mig.

jag har aldrig varit singel så länge som jag har varit nu. jag räknar inte med mitt senaste eftersom det var så kort och rörigt. men i nästan fyra år har jag varit singel nu. min senaste pojkvän var jag tillsammans med i tre år. vi var förlovade och bodde tillsammans. det blev rörigt på slutet, då jag tröttnade i förhållandet eftersom det var så vardagligt. jag bröt ihop i hallen en kväll när jag kom in med tvätten och han satt vid datorn och spelade wow, som vanligt. jag var 17 år. så ung och dum. det livet var inte alls det jag ville ha. skulle snart fylla 18. hade redan varit på krogen en massa gånger, rökte mitt första bloss när jag var 7 år gammal, hade min första fylla när jag gick i 7an och hade sex tidigare än de flesta vågar gissa. allt känns som ett helt annat liv från nu. eftersom det var så länge sedan, och samtidigt som jag inte alls känner igen den person jag var, så känner jag henne så himla väl. han iaf, mitt ex, fick ett utbrott och började bli aggressiv när jag fick för mig att jag ville ha ett annat liv. fritt från honom. blåmärken, hårda tag, sparkar, slag. jobbiga ord och farande föremål. jobbiga sms och samtal när han sa att han visste vad jag gjorde och vart jag var. han såg min bil, visste precis vad jag höll på med hela tiden. en riktig stalker i ungefär ett år. vips var jag redan 19 och äntligen av med honom på riktigt. varför? han skaffade en ny tjej såklart. samtidigt som jag höll på att försöka bli av med honom så försökte en av mina bästa vänner få honom i säng. lyckades säkert också. hon som då var tillsammans med mitt exs vän. bra där. bra tjej. hon var tydligen otrogen rätt mycket och lyckades till och med lura sin pojkvän att klamydian måste ha kommit från innan. fast dom varit tillsammans över ett år då. bra där. kärleken är blind som man säger. samtidigt som detta så ligger mitt ex med en annan av mina bästa vänner. det går bra nu. jag förlorade två av mina bästa vänner och kampades med ett jobbigt, aggressivt ex. ingen trodde på det han gjorde. spelade ingen roll hur förtvivlad och rädd jag var. det var inte förrän på slutet då han började strunta i om folk såg som de började agera. äntligen fri. jag skaffade mig en katt. jag ville inte vara ensam i den där lägenheten som jag hyrde av min morfar. på samma gård som min mamma. och morfar. morfar bodde vi granne med i ungefär 10 år. innan vi bodde där åkte vi dit varje vinter med kusinerna för att hälsa på. vi lekte dock bara med varandra, var aldrig med honom. han kom aldrig ens ihåg våra födelsedagar. hälsade på gården ibland bara. han är sjuk btw. såklart. vi bodde där rätt länge, ändå har jag hunnit flytta ca 20 gånger i mitt liv. man vänjer sig rätt fort och till slut märker man att man har svårt att vara kvar på samma ställe för länge, eftersom man är så van att flytta.

jag flyttade hemifrån när jag var runt 15-16 kanske. min dåvarande pojkvän flyttade till valbo och jag var där med honom mestadels. vi var tillsammans i två år innan det kom fram att han var otrogen, sen blev tillsammans med den tjejens bästa vän. gjorde den tjejen med barn, dom separerade rätt fort och han fick nästan aldrig se sin dotter. för mycket drama för mig att ens ta in. förvirrad direkt. pojkvännen innan det var jag tillsammans med i ett år. han gjorde slut när vi skulle börja sjuan, en ny skola. han gjorde det för att hans kompisar bad honom att göra det. ny skola, nya möjligheter antar jag. sen sa han saker om mig till alla sina kompisar så att ingen av dom skulle börja gilla mig. jag var väl hans ändå. han bad om ursäkt för allt det där senare. tror dock aldrig att han erkände något för dom om det.

den här texten börjar bli så tråkigt lång att inte ens framtida mig kommer att orka läsa den. kommer somna av att bara blicka på den. något annat än plugg jag ska testa när jag inte kan sova :)

iaf så är det viktigt för mig att komma ihåg saker som hänt, för att själv förstå varför jag är som jag är, tar händelser på ett visst vis och tänker som jag tänker. jag skriver också för att jag tänker en massa hela tiden, och enda sättet för mig att slappna av och släppa tankarna är att skriva ner dem. sen att jag skriver dom helt öppet i ett blogginlägg för hela världen att se är ju diskutabelt. skitsamma säger jag. som sagt, hatar hemlisar. här är jag. det här är jag.

 

om min lillebror hade dött med den där anorexian så vet jag inte hur jag hade varit idag. vill inte ens tänka tanken. det var nära ett tag, och med min familjs tur så vet man aldrig vad som kan hända. ingen är skonad från livets vrede. men det fortsätter att vara precis som det alltid är. livet kommer alltid att vara likadant som det alltid har varit. det gäller att ta det med en hink salt, och lära sig att leva med det. 

nu kan jag förhoppningsvis sova tanklös inatt. eller inte ^^ laters